Det är inte jämställdhet – det är kärlek

Låt oss vara tydliga: när cirka 18 000 personer i helgen slog svenskt klubbrekord för damfotboll så handlar det inte om jämställdhet. Det handlar om kärleken till en, möjligen två, klubbar. Om glädjen att få vara tillsammans igen i det första Tele 2-derbyt efter Corona restriktionerna. Om fascinationen för just fotboll bland alla sporter. Om att som supportrar få visa sin kärlek utan att riskera att bli pepparsprayad av en rädd ordningsmakt.

Kärlek vore också om, alla elitlag för kvinnor lockade - låt oss säga en tiondel -  så många i publiksnitt. Jämställdhet vore om kvinnor och mäns elitfotboll lockade ungefär lika många åskådare.

Kärlek vore också om fler fotbollsspelande kvinnor kunde leva som heltidsproffs i Sverige. Jämställdhet vore om kvinnorna tjänade någon procent mer än herrarna. Som en kompensation för decennier av ekonomiskt förtryck och odemokratiskt ledarskap.

Kärlek vore också om de mest populära herrklubbarna startade damlag och gav dem några smulor av de resurser som herrlagen slukar i den eviga jakten på att få komma ut och förlora i Europa. Jämställdhet vore om de starkaste damklubbarna fick egna resurser att styra sin egen verksamhet där damfotbollen prioriteras. Inte att vänta och se vad som blir över när herrarna sagt sitt.

Men är inte helgens publikrekord ett steg i rätt riktning?

Visst, på samma vis som damernas jippomatcher från 1910- till 1960-tal alltid var ett steg mot...nja.

Låt oss komma ihåg att det fortfarande bara är tre kvinnor som varit huvudtränare för något av Damallsvenskans alla guldlag. Alla tre gångerna av misstag - eftersom den utvalde manlige tränaren valde att hoppa av! Anneli Andersson, Therese Sjögran och Renée Slegers är ljus i ett annars kompakt mörker. De två första valdes - trots titlarna - bort så snart det fanns ett manligt alternativ. Återstår att se om nuvande Slegers går samma öde till mötes. I Herrallsvenskan är antalet kvinnliga mästartränare noll. En förkrossande majoritet av tränarna på alla nivåer är män.

På VD-posterna och i styrelserumen har det däremot hänt en hel del. Här har kvinnors närvaro ökat markant under de senaste 15 åren. Sedan Sabine Söndergaard tog över ordförandeklubban i BK Häcken och Ulrika Rosén blev VD för Örgryte Fotboll AB. Utan att det haft någon som helst effekt på hur de ekonomiska resurserna mellan herr- och damlag fördelas. Tvärtom har herrlagen paradoxalt nog fått en ännu större andel av kakan.

Det är förstås fantastiskt att kärleken kan locka över 18 000 till kvinnlig klubbfotboll för en dag. Mindre fantastiskt är att varje liten flicka som idag börjar spela fotboll knappast kommer att få uppleva något som liknar jämställdhet under hela karriären i favoritsporten. Men hej, hon kanske kan berätta för sina barnbarn om hur hon i alla fall var med och tog ett steg i rätt riktning.