Berlin-OS 1936 och uppemot 100 000 åskådare gör Hitlerhälsningen. Alla utom en. Den rättrådige domaren Rudolf "R:et" Eklöw står i stram givakt mitt på planen - men utan att följa massan och hälsa med höjd, utsträckt hand. Om denna talande modiga demonstration påminde kyrkohedern Christina Odenberg vid begravningen av den store "R:et" i oktober 1986.
Det mesta i historien är sant. Eklöw dömde en match i OS 1936 mellan Polen vs England den 8 augusti och de förstnämnda vann med 5-4 inför 6 000 åskådare. Men det är fel tillfälle. Det är vid årets sista landskamp mellan Tyskland och Italien (2-2) som Eklöw gör sin demonstration. Bildbevis ovan. De tyska tidningarna menade efteråt att Eklöw missat två solklara straffsparkar och gjort en genomgående usel insats. Mina kollegor på 11v11.com uppger publiksiffran till 83 000 personer. Kyrkohedern beskriver Eklöw som en "rakryggad, insiktsfull och modig man".
Däremot vet jag att mannen hade många sidor. Den nära kollegan Oscar Hedlund beskriver i samma andetag hur de flesta journalister, särskilt de yngre förstås, var "livrädda" för honom. Han var inte "bister" betonar Hedlund, han hade en förmåga att sätta skräck i folk. Ishockeytränaren Arne Strömberg beskriver honom som "bitsk och vresig", men alltid med en "härlig underton av humor".
Det är med dessa olika minnen i bakhuvudet jag vandrar in på Galärvarvskyrkogården denna Allhelgonadag 2020. I minneslunden vilar de sista atomerna av en av de viktigare personerna i svensk fotbollshistorik. För det är Eklöw som bokstavligt talat skrivit den SvFF-sanktionerade allsvenska fotbollens historia, dess statistik, bevarat och befäst England som svensk fotbolls förebild, samt inte minst viktigt lyft fram de journalister han själv ansåg ha potential att följa i hans spår. Någon gravsten eller plakett har han inte i minneslunden. Men arvet av Eklöws historieskrivning betonas ännu idag i varje ex av den nutida Bolletinen Special om allsvensk fotboll. Men mer om detta i ett kommande blogginlägg.
Det finns så mycket jag vill fråga honom.
Hur upplevde du själv egentligen fotbollsnazisterna i Berlin?
Var du en modig person eller någon som gjorde folk livrädda?
Är du stolt över att Degerfors IF fortfarande använder ditt härliga ordval "Vulkanerna" som smeknamn?
Hur var det att upptäcka landets viktigaste breddspelare Erik "Diman" Lindström?
Och när du gav smeknamnet "Juden" till en kille som gjorde mål med örat - var du redan då antisemit?
Vad fick dig att flytta startår för Allsvenskan från 1910 till 1924? För det finns ju faktiskt skriftliga belägg i dina artiklar på att du ändrade dig under 1930-talet. När ljög du - och varför?
Vad tänkte du om källkritik i din roll som journalist respektive amatörhistoriker?
Men på den här kyrkogården hörs bara andras, lågmälda röster. En flicka har lämnat ett brev till sin nyss avlidne farfar om hur hon saknar honom "mer än en häst". Nästan alla har ställt sina minnesljus i säkra ställ av plåt eller sten. De som kommer sent har svårt att hitta en plats. Jag är en av dem som ställer sitt ljus direkt på det fuktiga gräset. Tänker att det snarare är så en fotbollskamrat kanske velat bli ihågkommen.
