Han är en av alla dom det är så lätt att gå förbi. Att inte se. Den sista viloplatsen är en inte särskilt märkvärdig familjegrav på gränsen mellan Stockholm och Solna. En perfekt plats för någon som följde sitt AIK från Stadion till Råsunda.
Namnet är Sven Lindqvist - men bland vänner gärna Linkan. Meritlistan är lika imponerande som killen anonym. Han vann SM-titeln 1923, spelade allsvenska seriefinaler både 1923 och 1924, och ingick så småningom i det svenska bronslaget vid OS i Paris 1924. På tidningssidorna är högerhalven/mittfältaren dock sällan någon som står ut. Han bara var där - i sitt AIK - från sin karriärs början intill livets slut.
I verket "Boken om 500 AIK:are..." av klubbhistorikern Anders Johrén beskrivs Linkan som en typisk lagspelare, både som spelare, kanslichef och styrelseledamot. Den samtida stockholmaren och sportjournalisten Rudolf "R:et" Eklöw beskrivs ofta som en buffel. Terrier - är det djur som Johrén beskriver Linkan som.
Jag besöker både buffeln och terrierns gravar denna Allhelgonadag 2020. De delade generation, fotbollsintresse och stad. Men när det gäller synen på historiken kom deras vägar att skiljas åt på 1930-talet.
Det är när buffeln bestämmer sig för att radera Allsvenskans första 14 år som terriern vägrar ge med sig. Vecka efter vecka, år efter år, decennium efter decennium, hade den senare som uppgift att fylla i AIK:s matchrapporter. Och varje gång långt in på 1950-talet skrev han att AIK-matcherna spelades i "Svenska Serien". Mot slutet hade SvFF förtryckt "Allsvenskan" i sitt matchformulär. Då strök han över det och skrev dit sitt eget "Svenska Serien" istället.
Varför gjorde då Linkan så?
Jo, se terriern debuterade i högsta serien för sitt AIK redan säsongen 1920/1921 och spelade kvar ända till 1930/1931. För honom hade det varit självstympning att, som buffeln, såga av historien i två delar. Han var ju själv med! Och hade minsann aldrig upplevt annat än en kontinuerlig karriär. Visst använde man flera snarlika namn på den högsta serien parallellt under många decennier. Men genom att kontinuerligt kalla den "Svenska Serien" i sina matchrapporter visade Linkan tydligt var han stod. Vad han personligen varit med om. Att det fanns en kontinuitet oavsett vad R:et långt senare skulle hävda. Men mer om detta i ett kommande blogginlägg.
För mig är Linkan just en lågmäld terrier. En av flera motståndsfickor mot den historik som buffeln lyckades övertyga SvFF att köpa. Men också någon som aldrig kunde jämföra sitt lågmälda inflytande i AIK-familjen med den världsvane buffelns auktoritet. Jag borstar bort en mindre lövhög från gräset ovanpå. Där står redan två ljus sedan tidigare. Och för en stund känner jag lycka över att någon mer minns Linkan. Tänder min marshall. Tacksam för en terrier som aldrig någonsin gav upp.
