Jag står och slår passningar med brorsan i vackert och skönt väder på gräsmattan utanför vårt hus i Trollhättan. Pappa har just berättat att Örgryte IS vunnit SM i fotboll “efter att IFK Göteborg vunnit tre år i rad innan”, säger han. Jag minns de där orden tydligt, eftersom jag sedan kämpade med att komma ihåg vilka som vunnit SM.
Det är ett av mina första fotbollsminnen och kanske, kanske en liten vink om att jag långt senare skulle bli fotbollshistoriker. Problemet är att minnet är falskt!
Jag insåg för några dagar sedan att vi inte bodde i Trollhättan längre när ÖIS vann 1985. Det är dessutom osannolikt att jag skulle ha spelat på en grön gräsmatta, eftersom den avgörande finalen spelades ända in i november!
När finalen spelades var jag åtta år och hade precis börjat att spela fotboll. Och anledningen därtill var att jag ville få fler kompisar och vara med i bruksgemenskapen. Den gröna gräsmattan, brorsan och memorerandet av SM-segrare måste ha skett våren därefter, nedanför vårt hus i Lindparken, Sandviken! Och återigen som ett sätt att få vara med.
Först slås jag av pinsamheten i att ha mints så fel! Men sedan tänker jag lite längre. Är det inte just detta att stämma av minnen mot verkligheten som skiljer historievetenskapen från nostalgin? Skulle jag ens ha kommit på tanken att minnet kanske inte stämmer, om det inte varit för att jag jobbat med fotbollshistoria professionellt i så många år nu? Och pinsamheten till trots: att upptäcka och rätta till måste väl ändå vara bättre än att leva kvar i en nöjd nostalgidimma?
Vad vet jag – kanske är det fler som upptäckt att de har något falskt minne?