Manifest

Jag började med fotboll för att få va med. Hela första klass stod jag ock tittade på när de som jag ville bli kompis med spelade. Jag var den avundsjuka, blyge, beundrande åskådaren. I tvåan vågade jag vara med och spela. Och vi var en del av något större än oss själva, av en global fotbollskultur. Fast av det hade vi bara en vag känsla. Vi förstod ingenting av det där och då.

Jag började med fotboll för att få va med. När jag som tonåring såg något av mina favoritlag spela, satt med farsan, brorsan, kompisarna eller till och med min idrottsskeptiske frikyrkofarfar – då utvecklades jag långsamt till en man bland män. När jag sjöng, dansade, brände bengal eller bara stod med i hejarklackar lärde jag känna varenda känsla i min ungdomliga kropp. Och som något äldre återupplevde jag samma lycka när Svenska Fotbollssupporterunionen (SFSU) vann rösträttsfrågan. Det fanns en vag svettlukt från Ådalen 31, kvinnokampen och klimataktivisterna. Fast idag doftar det mer av duschar och deodorant.

Jag började med fotboll för att få va med. När jag forskade i äldre tiders fotbollshistoria upptäckte jag snart att Allsvenskan, Division 2 och 3, distriktsserierna och hela seriesystemet var mycket äldre än man tidigare trott. Jag såg flera generationer av elitspelare som snopet blivit bestulna på sina berättelser, sedan 1930-talets ledare framgångsrikt förvanskade historierna så att allt ljus riktades på dem själva och alltmer sällan på dem vars axlar man stod. Men i skuggorna lurade alltid de andra. Människor som förbundsdiktator Anton Johanson, EM-guldvinnare Doris Uusitalo och min intellektuelle samarbetspartner Olof Lundh som vågade hissa Jolly Roger i motljus. Och jag såg mig själv sedd av dem.

Jag började med fotboll för att få va med. När jag forskade om fotbollsvåld framstod det som självklart att lyfta blicken från en misstänkt huligan, dömd på förhand av såväl polischef Björn Ericsson, tv-kommentator Chris Härenstam och ack så många - i övrigt - kloka, empatiska människor. Till den globala bilden av våra gemensamma tragedier, dödsfall och vår plikt att i efterhand göra det till synes meningslösa våldet – meningsfullt. Att dra nytta av alla sidors erfarenheter, från såväl ordningsmakt som våldsverkare för att – åtminstone försöka – lära oss något av historien. Om hur vi kan minska våldet i framtiden. Och jag möttes av förvånade och gillande inlägg från både ordningsmakt och våldsverkare i många delar av världen. För att jag räknade röster som tidigare aldrig räknats.

Jag började med fotboll för att få va med. När jag hör – så kallade – ledare skrika att någon inte platsar, när jag lär mig att det inte finns en enda sommarcup för ungdomar med funktionsavvikelser att spela, när jag läser hur styrelsen för en av Svenska Fotbollförbundets (SvFF) viktigaste samarbetspartner medvetet bryter mot de egna stadgarna för att rasera demokratin och bygga upp diktatorskapet. När jag ser genuint goda människor säga att det är för sent, att det är poetiskt men ointressant och att jag borde förstå att ändå ingen – egentligen – bryr sig om inkludering. När jag ser min gamle vän hedersordförande Claes-Göran Bengtsson mötas av applåder för ett hattal där han berömt sig själv som en vänlighetens man och anklagat en annan gammal gemensam vän Owe Fröberg för att vara ondskan personifierad. För att efter applåderna – med knuten näve väsa till oss närmaste ”jag skulle kunna nita honom”. När samme Bengtsson, alltiallo Tommy Wahlsten och mina skrivarkollegor Mats Jonsson, Gunnar Persson och Philip Semmler ryter i om uteslutning, exkludering eller i lindrigaste fall negativ särbehandling. Ja, då rinner rädslan genom min kropp och transpireras till ilska och sorg. Vårt brott är viljan till inkludering. Och jag inser med ens att det alltid har funnits människor som vill ha mig tillbaka upp på läktaren, avundsjuk, tyst och beundrandes.

Jag började med fotboll för att få va med. Vem vill spela med mig? 🙂

Foto: Svenska Fotbollförbundet.