GAIS ordförande Roger Blomstrand gör i Sportbladet en rätt spännande diskussion om ett av sitt sällskaps problem.
"Det är svårt att bygga bredden i klubbar med lite mer storklubbsstämpel. Men det är en förutsättning för att nå långsiktig framgång och min personliga förhoppning är att vi ska nå dit"
Jag tänker att det låter lite som om han vill att GAIS skall ta efter BK Häcken. En lokalkonkurrent som haft den i särklass längsta långsiktigheten i svensk fotboll. Men så började inte heller Häckens ekonomiska plan när man var en storklubb. Tvärtom var man uppe på rätt hög nivå (fyra säsonger i näst högsta serien på 1950-talet) innan det bar utför och utför. Vände inte förrän i Divison 5. Från ett hyggligt publiksnitt på 2 786 ner till närmast sörjande. Det var först degraderad till småklubb som Häcken formade sin plan: att göra ett aldrig så litet ekonomiskt plus varje säsong - oavsett vad det kortsiktigt kostade på fotbollsplanen.
Det tog över 25 år att samla samma publikintresse som förr. Och nu inte förrän man nådde Allsvenskan.
Men det vore högförräderi av Blomstrand att lyfta ett aldrig så uppenbart lokalt exempel. Istället lyfter han fram avlägsna Sandvikens IF (eller SAIK?), Täby FK och Sollentuna FK som exempel på klubbar som jobbar på bredden.
Om det är Sandvikens IF som avses, så är jämförelsen passande. Gammal storklubb som gått från att ha en omsättning större än Blåvitt till nästintill konkurs. Sänkt sitt publiksnitt från över 8 000 till färre än 800. Därefter satsning efter satsning. Ärofyllda förluster och en stor samling "nästan" och "borden". Damlaget gjorde häromåret comeback i näst högsta serien och om framgångarna fortsätter är även herrlaget tillbaka på den nivå man höll fram till 1986.
Men ingen ska tro att SIF har valt en långsiktig satsning för att det verkade klokast. Snarare har man tvingats till det av alla storslagna förluster.
Även TFK och SFK är förståndiga val. Stor ungdomsverksamhet och stora ambitioner. Knappt tioåriga klubbar som kämpar för "personbästa" varje säsong och saknar folk som säger att det var bättre förr.
Men också två klubbar som "rättar in sig i näringskedjan" och "inte vill stå i vägen för någon som vill uppåt" närhelst en spelare höjer sig över de andra.
Är det sådana exempel som Blomstrand eftersträvar i GAIS? Man kan också vända på det och fråga sig hur många av SIF, TFK och SFK-supportrar (och vi är inte så få) som vill vara i GAIS´ situation?
Men kanske tänker Blomstrand en helt annan tanke. Den som säger att det är lättare att växa och utvecklas som liten, när man är på botten. Svårare då att förändra sig som stor, när man är tillbaka som storklubb.
Låt mig då svära i den grönsvarta helgedomen med att föreslå att GAIS kanske kan lära sig något av Blåvitt!
I ett enda avseende dårå. Kamraternas absoluta bottenmärke genom tiderna nåddes 16 maj 1974 när man förlorade derbyt mot ÖIS med 1-6 i Division 2. Men det var också den dagen som Blåvitt knöt kontakten* med landslagets kelgris Ralf Edström (senare stor IFK-hjälte). Också senare 1974 som en alltmer desperat/kreativ Anders Bernmar (senare berömd IFK-ledare) skrev under det första stora (senare långa) sponsoravtalet (med ICA) i svensk fotboll.
Vad är det man säger? När nöden är som störst är hjälpen som närmast. När storklubb blir liten ökar möjligheterna till förändring. GAIS bästa tid är nu.
*Du kan läsa mer om hur kontakten gick till i min bok Derbydags 1 (utgiven 2014).
BILD: känd & kär leksakskedja